Paddan

(Mycket spröd röst) Ja, just en sån dag. (Idisslar) Just en sån dag som det alltid är. (Slår ihjäl en fluga med flugsmällaren) Just en sån dag.

(Paddtelefonen ringer)

Hallå! Hallå!

(Paddtelefonen glider ur den gamles grepp) Ingen där? Underligt, det är aldrig nån där. Utom min lilla älskling, förståss. Det får bli en senare fråga.

(Hämtar en mörk och mycket snygg kostym) Min heta älskling får vänta.

Först måste jag få ordning på begravningsutstyrseln.

Kostym, skjorta, slips eller kanske fluga? Fluga! Ja, det får det bli. Den här är överlägsen alla andra... Titta, så svagt mönstrade små prickar, knappt synliga. Det hedrar en dalmatien. Ja, som sagt och så lackskor. Det blir bra. Ja, det gör det.. Det blir bra.

(Använder flugsmällaren)

Att ge en hälsning från rätt sida graven? Ja, det hör till. Jag har glömt hans namn.

Vad hette den ynkliga, fläckiga dalmatien? Vad..?

Så många gånger som jag haft honom här. Ja, det hjälps inte, namnet är borta. Fast matte minns, kan jag tro. Jag får passa på och fråga vid graven.

Smaklöst spektakel, alltihop! Att jordfästa en hund. Kräket måste ju dö förr eller senare. Middag! Krans och tulpaner... Jo, man tackar.

Finare än vid min egen bortgång?

Å andra sidan kan jag förstå det. Jag är ju den enda som har överlevt alla. Så här långt.

Ja, ja, ålder hit och dit.

Och just idag ska en dalmatien sänkas ner i graven.

Ja, ja, ålder hit och dit.

(Tar ett stadigt grepp om flugsmällaren. Fixerar övre vänstra hörnet på

fönstret och klättrar ovigt upp för att nå) He, he, det gick bra, eller hur?

Har man sett vilken ynklig fläck. Och fler blir det. Här uppe i hörnet har ni ert paradis, eller hur? Jag hittar er alltid, inte sant. Ja, ja, det syns på fläckarna.(Blir stående)

Vilken utsikt!

Vilken utsikt, sa jag. Ja...eh..? Nej, det är ju ingen här. Så dumt av mig. Jag ska genast... Nej, jag måste få beundra utsikten.

(Paddtelefonen ringer för döva öron)

Som sagt var en vidunderlig utsikt!

Det är nästan så att man...

Ja, det är tur att hon kommer och hämtar mig. Ja, annars skulle jag låta lura mig till att använda vingarna. Dom här! Ha, ha.

Nää, inte skulle jag. Men det är lockande, det är det.

Få se nu, hur var det?

Jo, hela mitt liv har jag lockats av höjder. Ja, så är det. Det suger, liksom. Det känns som jag ska ta klivet ut och dala neråt, eller lyfta.

(Klättar ner)

Jo, nog är dom fina dom här. Svarta och blänkande som lakritskola.

(Sätter fart mot paddtelefonen)

Nä, nu skrider jag till verket.

(Slår vant numret)

Hallå! Nä...där kom tonen.

Ja, hallå, ja.

(Använder knapparna)

Det är så många röster... Min heta älskling, min drottning i paddornas rike, min glädjekälla, min hemliga kärlek... Hallå! Tala högre! Det är jag igen. Va? Redan imorgon? Vänta!

Klockan? Jo, det är hon.

Min ljuvliga orkidé! Mitt liv... Ja, vi ska ses. Vi ska äntligen träffas. Här! På vår vanliga tid? Ja, ja.

Du vet allt du behöver? Min livsfrukt! Du ska få mitt liv att blomma.

(Lägger på)

Jag kan knappt uthärda! Gud vet hur hon ser ut. Men rösten, hmmm...den sirligaste jag hört.

(Tar på sig lackskorna) Som lakritskola, ja.

Jo, det sa jag visst. Om bara den här dagen vore över, men nej. Skjortan! Skinande ren? Ja, den duger, det gör den.

(Oändligt långsamt kommer skjortan på)

Puh! Jag måste hämta andan.

(Flåsar) Flugan är värst. Underligt, det är som armarna blir kortare med åren. Jag når inte. Jo, nu!

Ja, se... Ett litet underverk.

Jag kommer att hålla mig i rörelse också i min grav. Jag vet det. Mina händer kan inte vara still. Dom har aldrig kunnat det. Har man som jag sysslat med pengar... Ja, andras visserligen, men dock, i hela sitt liv... Då kan inte fingrarna hålla sig still. Se så dom dansar.

Titta bara så dom dansar. Men dom kan än, det kan dom.

Ända tills imorgon ska dom dansa, minst.

Att jag vid närmare nittio än åttio har blivit förälskad, det är ett under. Ett mirakel! Ett faktum!

Imorgon vid den här tiden står hon utanför dörren. Hon ringer två korta signaler. Två, för oss två.

Rriiiiiiing. Rrriiiiiing.

Jag öppnar. Det tar inte lång stund eftersom jag har stått och väntat. När dörren väl glider upp står hon där. Jag hälsar henne välkommen. Med finstämd vördnad, det måste jag. Sedan ber jag henne stiga in. Jag visar min enkla boning och ber henne ta plats i karmstolen. I den bästa, absolut.

När hon sitter där ska jag... Jag ska... Så här!

Jag faller på knä och sedan...

Ja, sedan friar jag. Jag tror det blir bra. Förresten! Det är kanske bättre att vänta. Jag tror jag väntar. Vi måste få lära känna varandra lite först.

Kanske till middagen?

Ja, just det. Till middagen, det blir bra.

(En vild lyckodans bryter ut) Men vad gör jag?

Jag höll på att glömma mina plikter. Var är mina byxor? Där! Här är mina byxor. Nu tar vi först det högra benet. Sedan tar vi det vänstra benet. Så där. Det är tur att jag är vid så god vigör, annars skulle... Ja, inte tror jag... Om några år kanske.

(Paddtelefonen ringer)

Min lilla heta älskling ska inte behöva bli besviken, eller hur?

(Stirrar på telefonen) Jag tyckte jag hörde något. Ja...jo...paddan ringer. Oj, oj, det gör den så sällan. Så sällan, så sällan. Det kan inte vara nån annan än... Det är knappt jag hör! Jag måste höja ljudet på signalen. Och envis är den också, slutar inte.

Hallå!

Hallå! Va? Vem?

Ah! Öronproppen. Min lilla öronduva! Vasa? Gråter du? Gråter mamma? Inte gråter mamma... Du vet att vi inte pratar... Lugna ner dig! Du vill höra din gamla morfars röst? Ja, här är den. Jag uppfattar inte... Tala högre! Högre! Du vet att jag är lomhörd på bägge öronen. Men min blick är skarp som en hökörns. Va? Vad vill du? Jag uppfattar inte... Vasa? Har din pappa... Han dyker upp, det gör han säkert. Lilla öronduva, gråt inte! När du har slutat, då får du ringa tillbaka. Jag kan inte förstå dig. Nej, jag ska inte tala med... Vi har inte gjort det på åratal. Det är inte mitt fel och det vet du. Vi slutar nu, lilla öronduva. Vi slutar... Adjö, adjö, adjö.

(Lägger på) Det svartmuskiga kräket! Gått och försvunnit?

Vad ska man tro? En sån viktigpetter, men det har han alltid varit. Det är han som är skuld till all osämja. Ja, i all tid har det varit så.

Nä, mitt hjärta.

Jag orkar inte.

Jag orkar inte med dom här tankarna.

Men lilla Öronproppen får jag ringa. Imorgon eller i övermorgon.

Fast vad kan ha hänt?

Ja, man kan undra, det kan man.

Den där dotera jag har. Hon har drullat bort sitt liv hon. I mina ögon sett. Ja, jag överdriver inte. Själv var jag ovanligt gammal för att bli far. Halva livet hade passerat och så kom hon. Och ingenting blev bättre, nej. Tvärtom och därmed punkt. Hon var hetsig och snabb istället hon. ’En fick för sig att hon inte trivdes hemma. Jag handlade därefter, det ska sägas.

Jag har aldrig tagit det där svartmuskiga kräket i hand. Än mindre välsignat... Där brast våra band. Jag gick inte dit.

Nä! Det skulle inte falla mig in att gå dit idag heller, så var det sagt.

Åh, det tar på krafterna, det gör det.

Det tär något alldeles gruvligt om sanningen ska fram. Inför mig själv får jag väl ändå vara så ärlig att jag tillstår att det är en öm punkt. Ja, ett värkande sår, rent av.

Så har det varit i många år och så är det.

Fast lilla Öronproppen, hon har det nog inte lätt hon heller.

(Pekar på paddtelefonen)

Det var hon som kom med den där, det var det.

Vad kan hon ha varit? Tio...elva...tolv? Tolv år var hon. En söt liten jänta.

Ja, det var hon.

Jag kan inte låta bli att förundras. En gång hade jag en fru, det hade jag. Nu vet ingen var hon är. Jag vet inte... Det skulle vara dotera? Nä, jag ska väl ändå inte riva i det gamla.

Hon var en del år yngre, det var hon.

Äsch!

(Slår ihjäl en fluga)

Det gick som det gick, det gjorde det.

Ingen människa, gammal eller ung, ska behöva sörja över spilld mjölk. Det tycker jag med rätta.

Aj! Det var det envisaste otyg...

(Jagar, med flugsmällaren i högsta hugg) Vänta bara!

(Tar sig upp i fönstret)

Så! Det var sista gången du använde dina vingar.

(Blir stående, själv paddlik i fönstret)

En sådan vidunderlig utsikt!

Vackrare än någonsin. När jag går bort, dör, hoppas jag att känslan påminner om den jag känner nu. Lite grann, åtminstone. Oändligheten! En sån rymd! Den tar aldrig slut. Det känns... Den får mig att tro... Ja, att allt är möjligt.

Banne mig, är det inte så.

Det får bli som jag har sagt.

Jag tänker ut den bästa middag jag kan och sedan bär det av. Jag ska trollbinda denna heta kvinna som ringer på min dörr. Jag ser ut förlovningsöringen. Vi gifter oss och så flyttar hon in. Vi ska bo här. Kanske lite nya tapeter i det lilla rummet. Det med den stängda dörren. Ja, värden har låst för att det behöver renoveras. Jag gör det själv! Det går väl att bryta upp låset. Värden behöver inget veta. Hyresfritt och allt!

Ingen ska neka mig den här sista glädjen.

Det ska bli precis som jag vill.

Den där rösten? Min heta älsklings sirliga stämma, den har en klang...

Den har en klocklik sirlighet jag...

Den påminner om... Nej, det är ju omöjligt.

Ja, så är det bestämt.

(Bratwursten knackar på dörren)

Nu är det dags.

Ja, jag säger då det. Tulpanerna!

Bratwursten

(På bordet en tallrik med ångande polska bratwurstar. Mitt emot en videokamera på stativ. Den surrar, kvinnan håller upp en deformerad gaffel mot kameran)

Din gaffel, Kastro!

(Ser på urnan med Kastros aska som står rakt framför henne. Hon halverar en korv, håller upp den och äter)

Din servett, Kastro!(Den här måltiden är till ditt minne. För mitt liv med dig. Vårt liv tillsammans. (Tar en klunk bordsvatten) När jag tittar in i kameran ser jag dig, förstår du? Dina ögon. Bruna som djupet ur varje bit jord du trampat. Varje millimeter av dom mil vi gått tillsammans ser jag. Jag ser hela din värld. Din värld och min.

Jag känner mig så orkeslös! (Tar nästa korv, halverar och tuggar) Din lilla urna. Hur ska jag kunna skiljas från den? Du gick bort så hastigt, utan förevarning och nu sitter jag här. Jag måste få säga adjö.

Ett tag tänkte jag gömma lite av askan. I en glasburk! Jag hällde i lite och gömde den högst opp bakom kristallvasen i skåpet. Men jag greps av skräck. Hela kroppen darrade som en gelébakelse. Så jag hällde tillbaks det jag tog. Jag skulle inte kunna berätta det. Och får jag besök vet jag att det skulle stå skrivet i pannan på mig. Som en neonskylt. Kastro, Kastro...

Nej, jag tillät mig inte det.

Man går inte bara och dör utan förvarning. Utan minsta tecken, minsta signal, eller hur? Det är som om någon huggit av mig min högra arm, mitt sinne, min själ. Ja, så totalt var allt borta.

Vet du om att jag inte kunde äta? Jag fick inte ner minsta tugga. Du vet, det växte i mun, så kom tårarna. Det gick inte att svälja.

(Äter)

Väl bekomme! Det här smakar minnen. Kan du känna doften?

(Svänger korven framför kameran)

Känner du?

(Tuggar omständligt)

Hemligheten, Kastro.

Den hemlighet vi har är...

(Lyfter upp urnan, ser stint in i kameran)

Åh!

(Skymmer sina ögon med ena handen) Dina ögon! Jag ser knappt. Glansen i dina ögon gör mig blind.

Det smärtar så.

Vet du förresten att jag kan begrava dig fullt lagligt? Jag slipper smyga i mörker och gömma spaden under kappan. Fantastiskt! En laglig kyrkogård för såna som dig. Du valde en lämplig tid, det får jag säga. För bara någon månad sen togs beslutet. Vänta ska du få se!

(Tar fram DN från den 14/7-93)

(Läser)

Här får djuren äntligen vila i frid.

Plötsligt har stadsbyggnadskontoret vänt på klacken och givit tillstånd till en offentlig begravningsplats för djur.

(Letar) Det är viktigt att behandla döda djur med vördnad...

(Letar) De gamla gravarna ska flyttas till en speciell minneslund, lite vid sidan om.

(Slutar läsa)

Kan du tänka dig? Jag har köpt en gravplats vid lunden så du får vila bredvid Laddie. Tänk dig det, Kastro. Din bästa väninna.

(Viftar med sin promenadscarf) I den ska jag gråta. Jag har bjudit in våra närmaste. Vi ska plantera! Krokus, vårlök.., Mimmi kommer med en fläderbuske, vet jag. Morfar har skrivit en dikt! Du ska få en riktig krans och under resten av mitt liv ska jag hälsa på dig.

Under resten av mitt...

(Tänder två ljus, ett på var sida om urnan)

Bratwurst var också min mans älsklingsrätt.

Du minns honom inte, jag vet det.

Du var så späd, så silvrigt vit. Först efter en tid kom dom svarta prickarna. Dom som jag älskade att stryka med handen, ta på, försöka fånga in.

Dom gled bara undan i din päls.

Min man visste vilken gåva du var. Det var han som gav dig till mig. Han reste bort, långt bort.

Han kom aldrig tillbaka.

I förrgår sjukskrev jag mig. Jag ids inte längre gå till biblioteket. Så jag sjuk-skrev mig och allt jag har gjort sedan dess är att förbereda mig. Vet du, jag har gått så många gånger mellan köket och det här bordet att det kan räknas ihop till tre promenader till Aspnäsviken och tillbaka.

Jag kan inte klaga på motionen.

Herregud, Kastro! Din knapp!

(Kastar sig upp och börjar leta)

Din käraste leksak! Var är den? Jag måste hitta den.

Så som en hövding skola du läggas i graven med dina ädlaste ägodelar. Underligt nog svalde du den aldrig.

(Hittar knappen)

Du lekte i timmar med den, tills orken sinade. Och när orken sinat låg du och kikade...

(Placerar knappen i urnan)

Min eftermiddagslur var ett sätt att obemärkt få betrakta dig. Jag såg mig aldrig mätt!

(Hon vattnar blommorna, stannar till vid en enorm kaktus och blir stående)

Bara du och jag vet hemligheten, eller hur?

(Tar urnan och en silversked) Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda.

(Sjunger)

Kom blomstertid nu åter.

Kom lust och fägring stor.

Åh, nalkas ljuva sommar

då gräs och gröda gror.

Kom blid och livlig värma.

Kom allt som varder dött,

låt solens strålar närma

och allt bli återfött.

(Tar en sked aska och strör i kaktusens kruka. Vattnar och sätter tillbaka urnan)

Det var vår sista måltid, Kastro.

(Skjuter undan tallriken) Jag kan inte förlika mig. Aldrig går jag tillbaka! Du vet, Kastro. Jag vet att du vet. Men du skulle se! Din trettonåriga klokhet hade hjälpt, hade gett mig mod. Som det nu är famlar jag. Jag tappar taget. Jag vet ingenting längre. Jag förlorar...

(Viskar)

Jag förlorar, Kastro.

Jag kan inte komma vidare. Det finns ingenting kvar här inne. Ingenting som kan gå vidare.

(Slår sig förtvivlat och rytmiskt på bröstet. Kanske styrkan hos en Tarzan?)

Se på mig, Kastro!

(Dunkar rytmiskt) Se på mig!

(Tar fram papper och penna)

(Muttrar) ...för tydlighetens skull bara.

Det ska vara kort, Kastro. Långa avskedsbrev är det värsta jag vet.

(Skriver och läser)

Frivilligt lämnar jag det här

riket för ett annat på vinst

och förlust. Var snäll och

sörj ej. Jag handlar rätt.

Och efter min övertygelse.

Se in i mina ögon, Kastro. Jag vill att du hypnotiserar mig. Hypnotisera mig in i ditt rike. Där Aspnäsets marker brer ut sig och döljer dig. Där rådjursbockens finter driver dig, snabbare och snabbare. Tills du återvänder betvingad och glänsande. Hjälp mig, Kastro.

Jag ber, jag ber dig. Jag svär vid alla frolic i världen att jag ska lyda. Jag vill att du tar mig över. Jag tar vår eka, Kastro. Den gistna? Fast hos dig är den nytjärad, det vet jag. Inget rullkoppel, jag lovar! Man måste höra hemma, Kastro. Jag hör inte hemma här längre.

Min man, vet du. Han sa inte ens adjö. Jag menar, kortare kan det inte bli. Du vet, ett telefonsamtal bara. Ett meddelande från ett fjärran land och en främmande röst. En beskrivning av hur det gått till och ett beklagande. Och sen förbjöds jag att resa dit.

Han av alla, Kastro. Specialist, kirurg i FN-tjänst, i brinnande krig, bara borta och det för egen hand. Jag försökte att lokalisera honom, men jag hade ingen karta där gränserna stämde. Jag tvivlar på att det finns en att köpa. Vårt klot ömsar skinn, Kastro, som en orm! På gott och ont? Ingen vet. Och, Kastro, jag fick inte begrava hans lekamen. För... Ja, det fanns inget kvar.

Dessa tider! Dessa tider! Det är en sådan oro. En sådan oro. Jag tål inte folks ögon, du vet hur känslig jag är.

Jag går aldrig tillbaka till biblioteket mer. Och här, här kan jag inte gå utanför dörren för alla ögons skull.

(Lutar sig tillbaka och ser trött in i kameran)

Dom har satt mig att sköta återlämningen av böckerna. Du vet, stämpla kort och kräva straffavgift osv. Kan du se din matte göra det? Jag kan faktiskt inte se mig göra det.

(Skjuter fram huvudet så nära kameran hon kan komma)

Under hela din livstid, Kastro, vet du att jag hade ansvaret. Huvudansvaret för faktaavdelningen, tänk dig det! Och nu är jag satt att sköta återlämningen av låneböckerna. För övrigt har jag läst så mycket under åren att det gott och väl fyller en av salarna. Från golv till tak.

Det vill inte säga lite det.

(Sjunker tillbaka)

Det har hänt en sak till och det är så svårt att sätta ord på. Jag känner bara genans. Ingen skulle förstå hur jag kan sakna en sån klenod. Det kanske är åldern, men jag känner mig så generad.

Du får inte skratta, Kastro.

Jag fick inte Signhilds pärlor när hon dog. Jag trodde dom skulle tillfalla mig. (Viskar) Det var det enda från hans sida som jag ville ha.

Nej, så blev det inte.

Det här hade jag nästan velat ha osagt.

(Kameran slår ifrån)

Tiden rinner ut, Kastro.

(Kramar krampaktigt servetten)

Nu är bandet slut. Imorgon sker ceremonien. Efter middagen när allt är tyst så kommer jag tillbaka. Då möts vi igen, Kastro. För nu är det din tur att ta hand om mig.

...ta hand om mitt liv.

Öronproppen

Åååh! Vad det svindlar! Oj,...nej, nu är det bättre.

(Tar ut ett par öronproppar ur öronen) Javisst, det var så sant. Ibland när jag rör mig eller reser mig för hastigt med dom här isatta, så svindlar det. Men jag har dom alltid. Jag älskar dom! Ja, nästan i alla fall. Jag vet i alla fall att jag inte skulle klara mig utan dom. Varför? Det bara är så. Det bara är så varken mer eller mindre. Ni undrar var jag kom ifrån? (Pekar)

Jo, där uppifrån. (Hon hyssjar sig själv) Sssscccch! Mamma tror att du sover. Och det gör jag, men inte på riktigt. Än!

Men snart, snart ska jag sova jag också. Alla andra kan sova. Precis alla... Nä, vad jag svamlar. Det är klart att jag kan sova. (Stoppar resolut in öronpropparna i öronen)

Sådär! Nu susar hela världen som det vackraste suset i världen. Det är den universala godnattmusiken. För det sägs ju att rymden är stum, åtminstone för människoöron? Total avsaknad av ljud...

Det är den högsta musiken. Högre kan ingenting nå!

(Tar ut den högra öronproppen)

Jag är döv på mitt vänstra öra. Jag hör med det högra. Jag har full kontroll. Jag släpper in och ut vad jag vill. Fantastiskt va?

(Vrålar)

Fantastiskt va?

Ja, förlåt, jag hörde inte.

Jag hörde faktiskt ingenting. Det var skrämmande, det var det.

Vet ni hur gammal jag är?

Jag är inte gammal, det är jag inte. Ja, inte som mamma, i alla fall. Fast ändå är jag äldre på nåt sätt. Jag tycker inte... Och! Nä, nu säger jag det.

Jag är sexton. Ja, sexton år och en dag. Nyss fyllda alltså. Och alla vet vad det betyder.

(Hon bäddar in sig i sina öronproppar och skriver bokstäverna i luften)

V U X E N

(Hon säger ordet om och om igen. Bara munnen rör sig, inga ljud)

Jag har inte mött kärleken ännu. Den måste vara något utöver, något som är så hisnande... Jo, just det! Den skulle överträffa den där tystnaden. Den skulle till och med överträffa mina öronproppar, det tror jag.

Vet ni vad? Jag har fått dom av mamma. Jag somnade aldrig, det var för mycket oväsen jämt. För mycket oväsen, det var min pappa, det.

(Tystnar) Det var han det. För mycket oväsen i mina tankar. Det var före dom här. Efter dom här kom den stora tystnaden, den högsta musiken.

Jag glömde pappa fast det egentligen inte är möjligt. Fast sedan kom jag ihåg honom igen och nu vet jag inte var han är. Fast om jag tänker efter riktigt noga så hittar jag honom igen. Så vet jag att det är men man kan faktiskt undra.

Han brukade inte hitta mig!

Jag gömde mig under sängen och det var för att rädda mitt eget liv. Jag hade dött annars, det vet jag lika klart som dagen. Och sen brukade jag sticka ut en fot så att han snubblade och det gjorde han alltid för han var ju full och då föll han och när han föll så skrek han och då kom mamma och då hörde han det och försvann. Han försvann alltid innan mamma förstod och han kom sällan. Det vill jag understryka, väldigt sällan var det. Och förresten så fick jag mina öronproppar. Jag sa till mamma att jag inte kunde sova för det bullrade så fasligt just när jag ville sova. Och förresten så var han lätt att skrämma just när det var mörkt.

Jag har aldrig berättat det här!

Varför har jag inte gjort det?

Jag har bara sagt att han var så otäck när han var full. Jag vågade inte röra mig. Då var det också bra med dom här.

Ja, alltså. Det fanns värre saker.

Ja, det fick mamma stå ut med. Jag kan inte ens tänka på det.

Hur kunde hon stå ut?

Vik hädan minne! Huuuu!

Jag blev så ensam, bara. Han blev så arg för ingenting. Så vansinnigt arg! Jag slutade ta hem kompisar. Ja, för han var inte sån från början. Det är sant! Då var han något annat, fast jag ska inte säga något för det kanske jag också var. Och sedan blev han bara värre. Värre och värre och värre!

Vi måste ju gööööööra någonting!

Jo, det måste vi. Fast vi visste ingenting. Jag menar att jag visste ingenting. Alltså, det gick inte att förstå.

Fast det blev fint efteråt, det blev det.

Nymålat och fint! Nu är köket bra, det är så.

Nu har jag det här problemet att jag inte kan hitta min pappa. Annat än inom mig, förståss. Och mamma hon... Jag vet inte vad hon gör. Jag känner knappt igen henne. Och det kan jag lova att det skulle ingen annan göra heller. Det bara är så.

På något sätt är det bara så.

Det är därför tiden har stannat och det är där jag befinner mig.

Jag tror det är därför jag inte kan minnas.

Och det är därför jag inte sover. Men just ikväll vill jag andas luft i trädgården. Precis just nu, så då gör jag det då.

(Sätter sig och börjar synbart andas. Kanske en liten Buddha?)

Det här var hans favoritplats förr. Just här kunde han stå. Dom få gånger han gick ut. Han gjorde ju aldrig det. Här stod han och drog in kvällsluften i näsborrarna. Då visste jag att det var lugnt och då sov jag så gott.

Då tyckte jag så mycket om honom.

Hans stora huvud hade som en krans av tusentals lockar. Tänk om jag hade fått hälften av hans fina lockar.

Du ser ut som en prinsessa. Ja, det är omodernt, jag vet, men... En gång sa han det och väldigt hastigt.

Det var knappt jag hörde. Jag måste tänka lite innan jag förstod vad han menade.

Sen var det försent för han var försvunnen. För alltid!

Han hade inga lockar. Nej, spikrakt hår med guldstänk i topparna. Som ett skimmer runt hela hjässan och som skapat för att sätta en krona på. Min krona då, förståss.

Jag vet att mamma hade fallit som en råglimpa på bordet om hon sett honom. Ja, jag skulle vilja möta honom igen. Så där hipp som happ som man gör.

Om han ändå kunde gå förbi.

Tänk om han gick förbi här ute. Någonstans känner jag att han finns. Han kanske bor på andra sidan stan? Eller jobbar på macken i centrum? Eller ännu bättre i affären, då är det nära.

Mamma säger att pappa finns bland löven i skogsbrynet, men jag kan inte tro det. Hon är så otålig. Hon tål inga frågor och hon säger åt mig att glömma det jag gjorde. Glömma det totalt. Fast jag gjorde bara en sak och det var att hjälpa henne. Och när jag säger det då vrålar hon åt mig att det aldrig har hänt. Fast det har det och jag minns tydligt två saker.

Det ena det är yxan, och det andra, det är att jag gav pappa en knuff. Allt vad jag orkade.

En liten knuff! Det är väl ingenting?

Jag sprang sen bara. Guuud, vad jag sprang. I minst en timme. Bara sprang och sprang och sprang rakt in i den högsta musiken.

Där som jag är nu.

Den får mig att sova.

Fast nu är det mamma som håller mig vaken. Det prasslar härute på nätterna. Jag hör hennes steg. Ja, för dom känner jag igen och stegen går fram och tillbaks, fram och tillbaks som om hon söker något. Jag kan inte begripa varför dom aldrig tystnar. Det luktar konstigt. Bränt på nåt sätt. Jag proppar hela täcket runt näsan och sen kan jag somna. Och mamma hon är tyst. På morgonen säger hon inte ett ljud. Utom när hon skriker åt mig att glömma...

(Mycket tyst)

Jag tror att hon begriper att jag...

Jag måste träffa guldlocken igen. Fast då får han väl slag över hur äckligt gammal jag är. Det kan ju vem som helst få. Det är så sant som det är sagt. Fast, å andra sidan, vem vet? Jag måste bara repa lite mod, så kan jag gå ut och leta på nåt sätt. För bara hans hår skulle passa så bra ihop med mitt mörka. Mitt mörka och bara lite lockiga.

Eller hur? Yes box.

Nä, allt det här kunde jag ha läst i vilken tidning som helst. Fast jag har inte

det. Inte i någon tidning. Utan det här, den här platsen och allting... Det är mitt liv.

Kan man säga så?

Mitt i mitt liv står jag. Om jag dör ung, alltså, men det gör jag inte.

Jo, så måste det vara.

Det måste vara så, det var så mycket blod. Överallt!

(Viskar) Överallt!

Det var därför vi gjorde så fint!

Nu börjar jag få ihop det. Jag var med på det hela tiden. Jag har inte alls glömt. Hur skulle jag kunna glömma? Fast mamma bara skriker. Och är hon tyst så gråter hon, länge. Det är outhärdligt.

Whipe out! Och sova.

Den högsta musiken och sömnen, det är mina bundsförvanter. Utan dom fungerar ingenting.

(Musik)

Fast det viktigaste är att jag måste förstå.

Jag måste förstå...

Förstå är det viktigaste av allt.

(Musiken högre och högre)

Jag misstänker att jag inte kan förstå.

Papiljotten

Vad tittar ni på? (Gruffar) En massa ryggar bara. Stå och titta över andras staket. Hallå! Sådär ja. Kom gärna närmare.

Ah! Nu förstår jag.

Ni tittar på brottsplatsen. Ja, den tål att tittas närmare på. Det är bättre det än mina okammade lockar. Ni ska inte tro att jag ser ut så här för jämnan. Det är bara så här tidigt på morgonkvisten. Min man kallar mig för Papiljotten, men jag heter Sara.

Godmorgon.

Vi har köpt en väckarklocka sen det där hände. Ja, ni vet vad jag menar? Eller? Ja, om ni inte gör det så kan jag berätta. Nej, senare, senare.

Min man förresten, han håller på att lämna mig. Han har hittat en annan och flyttar i dagarna. Ni ska inte tro att jag slår en yxa i huvudet hans för det, som somliga andra.

(Pekar mot grannhuset) Daaaaassruuuuullen!

Ni skulle ha hört hans vrål om morgnarna. Det var grejer det. Bättre än tuppen, t o m bättre än vår nya väckarklocka. Jag brukade vakna sekunden innan varje gång. Det vrålet kunde väcka dom döda. Min man t e x stod i sina tofflor snabbare än Jerusalems förstörelse. Vilket fyllde mig med ett visst välbehag.

Jag stiger sällan upp innan kaffedoften fyller mina näsborrar. Till skillnad från henne, därinne. Ack, ack, ack! Så hon fick stå i.

Om ni hade sett detsamma som jag, skulle ni ändå inte tro det. Jag menar, det mesta är obeskrivligt och då vill jag påpeka att jag inte sett allt. Ja, nästan ingenting alls. Men man har ju sitt huvud till att tänka med. Hon är enslig av sig, hon därinne. Det är inte många här hon pratar med. Jag ska säga att vill man veta nåt så får man ta sig till affären. Där är en som hon känner. Har man tur kan en och annan hemlighet yppas. Och jag är inte sen att snappa upp den. Jag behåller allt för mig själv, givetvis.

(Hämtar en pall)

Jag måste få berätta. Min man såg henne en gång.

Jag vill påpeka att min man inte är särskilt vältalig av sig. Det kommer mest gruffanden. Tidigt om morgonen är det inte så dumt. Det får mig att tänka på ett bra sätt. Han sitte...satt alltid vid diskbänken på en pall. Den här! Det är en vana sedan barnsben.

Jag vill påstå att han fått ett och annat att tänka på.

I alla fall, bara det att han berättade visade hur märkligt det var.

En eftermiddag, det är väl fyra, kanske fem år sedan, kommer min man hem tidigare än vanligt från jobbet. Han är taxichaufför. När han närmar sig får han se ett vidöppet fönster. Ja, det kunde lika gärna vara krossat för ut genom fönstret flyger ketchupflaskor, konservburkar, falukorv och... Ja, med mera, med mera.

I nästa ögonblick kom grannfrun rusande och plockade famnen full. Hon ser sönderslagen ut. Håret står på ända och hon hulkar, som min man uttryckte det. Jag antar att hon var uppriven och grät. Hon försvann in så snabbt att min man undrade om han sett rätt. Ett tag tänkte han ringa polisen, men det satte jag stopp för.

Det där är deras ensak, sa jag. Vi har då aldrig sett något sånt tidigare.

Jag menar det. Vem vill ha grannarna kikandes i nyckelhålet? Varken jag eller du, eller hur?

Hur som helst var det lugnt som i en kohage hela kvällen. Jag skulle inte ha reflekterat om inte min man varit så skakad. Alla har vi ju våra skärmytslingar. För en gångs skull fick jag höra alla detaljer. Flera gånger och det är banne mig inte ofta. Ja, jag lugnade ner honom, faktiskt.

Dom håller säkert på med storstädning, sa jag. Rätt som det är mister någon humöret och så åker falukorven ut.

Han lugnade ner sig till slut, min man. Och tur var det för vad hade jag att säga?

En polis är inte att leka med, det vet ni också.

Ja, som jag sa, dom höll sig för sig själva.

(Tar upp en kräm och smörjer ansiktet ordentligt) Jag kunde se henne gå

förbi här dagligen, det kunde jag. Det där kaféet dom drev var riktigt näpet. Men hon stannade aldrig och pratade. På sin höjd nickade hon och då vippade sjaletten till lite fånigt därbak.

Jag tänkte att om hon hade problem så borde hon väl stanna. Alla vet hur skönt det är att lätta sitt hjärta.

(Puder och läppstift) Det som jag gör med er just nu.

Jag ska säga att lätta sitt hjärta är en av dom största dygderna. Det tillhör livets höjdpunkter.

(Lägger märke till något, flyttar närmare) Vänta bara!

Jag ser att ni är otåliga. För att stilla er nyfikenhet kan jag säga att om hon är enslig av sig så levde hennes man ett mullvadsliv. Vi visste inte ens att han drack. Han gick aldrig utanför dörren. Nån gång beställde han taxi. Ja, min man körde honom flera gånger. Alltid till samma adress. Sjukhuset, nämligen. Ja, han var klen den där utlänningen. Söndervärkt rygg och allt vad det var.

Förlåt! Utlänning får jag inte säga.

Han var lika svensk som du och jag. Åtminstone efter giftermålet, hur nu det går till.

Min man säger att han var belgare, men jag vet inte så noga. Men svarthårig, det var han. Och rätt ståtlig om jag får säga min mening. Egentligen skulle jag kanske ha tänkt på att skaffa mig en sån där ”svartskalle”. Kanske livet hade blivit färgstarkare, på nåt sätt?

Hur som helst kunde min man berätta att han aldrig öppnade mun under resorna. Inte ens för att säga adressen. Den hade han redan sagt när han ringade. Han kanske inte kunde språket så bra, fast å andra sidan vet jag att han kunde. Hur fasiken, sa min man, kan en sån där människa stå ut med sig själv? Han säger inte flasklock en gång. Sitter och glor och betalar snabbt, som om han ville springa ur bilen.

Då fann jag för gott att säga att han borde vara glad att det finns dom som är fåordigare än somliga. På det sättet bjuder livet på en och annan överraskning, trots allt. Min man uppskattade inte mitt skämtlynne den gången. Han fick tvärtom anledning att moralisera lite. Jag är lösmynt av mig, det vet jag. Det är det som har förstört vårt äktenskap. Sånt har jag fått höra ofta. Men jag ska säga att om han inte vore så fåfäng av sig så hade han stannat. Han hade inte speglat sig i första bästa kvinnfolk som dök upp. Ja, bokstavligt talat, i backsspegeln, nämligen. Det är så han träffat sin nya... Jag ids inte ens säga sambo. Det bjuder mig emot på något vis. Dom tänker inte gifta sig har han stolt deklarerat, som somliga. Och som somliga tänker dom inte spendera morgnarna med papiljotter och nässpray. Jag är allergisk, nämligen. Det stör hans gener påstår han.

Var var vi nånstans? Jo, nu ska ni få höra.

Jag har satt in en kontaktannons. Det är sant. I Dagens Nyheter. Det är därför jag är här ute.

Enligt mina beräkningar kommer posten vilken minut som helst. Ni förstår säkert att jag vill ta emot det som kommer själv.

Jag är såååå nervööööös!

Tänk om jag inte får något svar. Eller om jag får många?

(Tar fram en säck)

Jag har en väninna som fick en hel säck full. Hon läste i dagar och sen valde hon. Det låter det. En hel säck full med beundrare. Men nån sambo har hon inte hittat. Inte ännu. En annan bekant hittade en sambo. Dom lever fortfarande lyckliga, vad jag vet. Själv är jag glad för ett par svar. Tre, fyra stycken, eller så.

Va? Hur löd min annons?

(Plockar fram en skrynklig lapp)

(Deklamerar)

Du läckraste, smartaste, trev-

ligaste, roligaste och minst gif-

ta man runt 40. Nu vill jag bli

kär och galen. 36 årig kv. skild.

intr. livsfrågor. Allergi ej prob.

Långa samt. Svar till 3782 DNhk

Det gäller att vara praktisk när det behövs.

Hon därinne fick sällan några brev. Jag vet för brevbäraren och jag är goda vänner. Vi pratar ofta bort en stund. Men inte ens han känner till min hemlighet.

Om det kommer mycket måste jag gömma säcken. Boden! Jag gömmer säcken i boden. Eller hur?

En dag var det tystare än vanligt. Vi såg inte till hennes man överhuvudtaget. Till slut tog jag mod till mig och frågade. Jag hejdade henne när hon som vanligt kom gående. Vid jasminebusken var det och så frågade jag hur det stod till. Hon såg ledsen ut. Det måste hon ha varit för det blänkte så underligt i hennes ögon.. Hon gjorde en uppgiven gest och sa att hon blivit lämnad. Hennes man hade träffat en annan kvinna.

Dom hade flyttat till Borås, sa hon.

Hon trodde inte hon skulle få se honom igen.

Det var ledsamt att höra, sa jag.

Hon nickade och gick till sitt. Jag såg att hon bar på en stor sorg. En obegriplig smärta. Hon såg så liten ut att jag fick gråten i halsen. Ända sedan dess har hon levt ensam i huset.

Jag måste säga att nog är det underligt att se henne ensam efter så många år. Underligt och konstigt. Jag fick inte riktigt ihop det hela. Hon satt i sin trädgård som förr. Inte ändrade hon sina vanor. Inte skaffade hon sig en ny karl. Jag fick den känslan att hon fortfarande tyckte sig vara gift.

Ja, för oss spelade det ingen roll. Bortsett från att vi skaffade oss en väckarklocka.

När nyheten kom, för det var det för oss alla, stod jag lamslagen framför radion. Jag hade inte sett några poliser. Jag hade inte sett något konstigt eller hört skrik, eller... Ja, jag hade inte ens sett minsta... Det enda jag hade lagt märke till var att hennes man försvann.

Innerst inne kunde jag tänka att det var bäst så. Hon hade en sån stolthet i all bedrövelsen. Det var nästan så att jag kände avundsjuka. Kunde jag bära mina förluster som den lilla människan skulle hälften av mina sorger vara lösta.

Ja, då tänker jag närmast på min man. Och så rörde det sig om något som jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig.

Tänk om jag gjort samma sak! Eller ännu värre, min man. Nä! Huuu! Det är väl ändå omvända världen? Eller omvända värden, skulle jag vilja säga. Inte får man göra så? Inte ens under det anständigaste tak. Inte i ett råttbo heller, för den delen.

(Värjer sig) Ja, nu vill jag inte ta i för häftigt. Domen har inte fallit än, men jag är säker på rättvisa. Rättvisa och handlingskraft är det enda medlet mot sånt.

Ni skulle ha sett. Hon hade...eller har en liten köksträdgård. Ni vet, kryddor och sånt. Den skötte hon som om den var ett spädbarn. Jag såg henne på knä vid kryddorna var och varannan dag.

Det hände att jag fick en kvist timjan och visst är det gott. Men det var nästan maniskt.

Man vet aldrig vad som döljer sig i vår herres hage, eller hur?

Jag kan nästan tycka synd om henne.

Det är synd om henne. Det är synd och skam att en kvinna i sina bästa år gör nåt sånt. Hon har ju förstört resten av sitt liv.

Tycker inte ni det?

Hon borde ha gjort som jag. Sökt sig en ny karl via postverket. Jag ska säga, min man packar det sista idag. Det är inte lätt, det är det inte.

Men imorgon, när det äntligen är lugn och ro då kan jag läsa mina brev i tur och ordning. Ett efter ett, om ni förstår. Jag vill lära känna den som har skrivit riktigt ordentligt innan jag tänker över ett svar. Ni vet att det sägs att ett brev aldrig kan ljuga? Att mellan raderna döljer sig hela ens person. Det gäller att ha alla sinnen på topp när det är dags. Är det så att det tänder till långt härinne så ska jag skriva ett svar som doftar och bländar.

Det ska ni veta.

Hade hon gjort samma som jag och tagit ut skilsmässa så hade allt sett annorlunda ut.

Ni tror inte det?

Jag garanterar att jag har rätt.

(Tar loss papiljotten och snyggar till håret)

Nu rycker det i stortån. Det betyder att brevbäraren är i antågande.

(Gömmer säcken innanför kläderna)

Bara min man inte ser. Mitt privatliv är sedan en tid tillbaka mitt. Jag vill inte ha honom snokande i det han inte har med att göra.

Ser ni honom?

Nä, dåså. Jag har inte tid med er nu.

Gå tillbaka till staketet. Fortare! Se er inte om. Vi har aldrig haft den här pratstunden. Kom ihåg det.

Ja, jag säger som alltid. Vill man ha någonting gjort så får man göra det själv.

Och hörrnini!

Tack för pratstunden.

(Försvinner)

Nu gäller det...

Kryddan

Jag kunde inte skydda henne!

(Försvinner, kommer tillbaka med en necessä´r) ...hon, mitt hjärta. (Blir stående) Det räckte inte till.

Det jag gjorde räckte aldrig till. Hur kunde sanningen undgå mig så länge? Jag anade...innerst inne anade jag, men...

Ja, jag kunde inte föreställa mig nåt sånt.

Nej, det händer inte bara.

(Öppnar necessä´ren och tömmer ut innehållet) Det här går inte att använda. Vad ska jag ta med mig? Vad... Jag måste ju kunna borsta tänderna. Tänk om dom inte har tvål och schampo? Ja, vad vet jag. Ingenting finns när jag behöver det.

(Försvinner, kommer tillbaka med nämnda saker)

Hur lång tid har jag på mig?

Det kanske tar en kvart, inte mer. Det tror jag inte. Bara jag hinner stöka undan det jag vill så...

Hon sover väl?

(Lyssnar)

Ja, min Simone sover...djupt och lugnt. Och det för första gången sen det hände.

(Sjunker ner i soffan)

Jag tror det var det som gav mig mod. Nu har jag ringt... Jag har faktiskt ringt och... Ja, dom kommer snart och hämtar mig.

Här kan jag inte sitta och låta tiden gå!

Bara min väninna kommer så ordnar sig allting. Ja, hon sover här inatt. Hon har vetat hela tiden, det har hon. Och så min mor förståss, men... Ja, dom har burit min hemlighet, men nu är det över.

(Försöker samla tankarna) Jag skulle vilja säga adjö... Nej, tänk om hon vaknar! Jag tror inte jag kan se henne just nu.

Jag kanske ska skriva en lapp, ett litet meddelande så hon vet att jag tänker på henne.

Nej, det går inte det heller.

Jag klarar inte att hålla i pennan så... Nu vet jag, det här ska hon få.

(Tar av sig halskedja och förlovningsringen)

Min väninna får ge det till henne imorgon bitti när hon vaknar. Hon kommer att förstå och kanske tänker hon på mig med lite värme trots allt. Min fina flicka...

Du hade det inte lätt du. Ja, inte jag heller, det ska gudarna veta... Fast något får jag skylla mig själv. Jag borde ha sett klarare från början. Men det gjorde jag inte. Jag blev bara så förälskad och så plötsligt var vi gifta. Och så kom du till världen. Fort gick det, och huset här var vi tvungna att skaffa för att du skulle ha det bra.

(Pratar till smyckena) Vi älskar båda trädgården, du och jag, det gör vi. Men vad sitter jag här och pratar... (Störtar upp)

Bara min väninna inte kommer för sent!

Hon har verkligen lovat att ta hand om Simone.

Hon sover här och sen flyttar Simone med hem till henne. Jag vet att det blir bra. Dom har alltid tyckt om varandra.

Ska jag säga adjö, i alla fall?

(Hejdar sig, gråter) Nej...dom här gråtattackerna har kommit sen dess. Lika plötsligt varje gång...som ett överfall.

(Snyter sig) När jag stod i sovrummet den där kvällen... Ja, Simone hade så svårt att somna. Hon har alltid haft svårt... Ja, vad jag såg? Jag såg... Jag hörde...

Nej, jag kan inte säga det.

(Tar sats) Ja, det var bara en känsla som ledde mig upp dit till trappavsatsen.

Och jag gick aldrig in i rummet. Det kunde jag inte förmå mig till. Jag blev stående utanför och kikade in genom dörrspringan. Och i dunklet där såg jag...jag såg min dotter ligga raklång på rygg, med sina älskade...öronproppar. Ja, dom har hon ju jämt, även på dagen. Ja, och jag vet inte varifrån han kom, men jag tyckte jag hörde garderobsdörren knarra, för det gör den. I nästa sekund ser jag honom sträcka sig efter henne. Ja, min dotter låg så vilande stilla...

...hans hårda nävar for fram...där.

(Här skulle chansonen kunna ligga)

Och sen... Ja, han låg...som en trasa över en skål med smultron. Jag hann till och med se att han hade svettdroppar i nacken. Och nätundertröjan hon gett i present. Ja, jag förlorade fattningen. Det var snudd på att jag kräktes och då såg han mig. Jag...

Han skrämde mig besinningslöst.

Jag kände bara att jag måste ut, så jag...

Han höll på att ge sig på mig och det nästa som jag vet är att jag springer. Bort, bara bort. Hans hesa skrik följer mig, men sen blir det tyst och då ser jag att jag sitter hos min väninna. I hennes soffa.

Nästa dag var han borta. Han hade dragit på sig dubbelsidig lunginflammation, hur vet jag inte.

Så borta på sjukhus var han och borta var mitt förstånd. Inte en tanke fanns i mitt huvud. Bara en knytnävsstor, iskall boll i magtrakten.

Jag kunde inte prata med honom om vad jag sett.

Det var omöjligt!

Och min dotter, hon bara låg. I en hel vecka bara låg hon raklång på rygg utan att röra sig. Jag satt hos henne mest hela tiden för att... Ja, hon vägrade att prata. Jag gjorde allt för att få henne att berätta, men... Ja, hon var helt stum.

Det lossnade så småningom, men hon har fortfarande inte...

Det är som hon har förbjudit mig tillträde.

Så en dag lyckades jag få ett samtal.

(Hämtar nervöst det hon saknar till necessä´ren)

Jag minns vår första natt tillsammans.

Han liksom bara smalt in i husets alla rum. Med sitt svarta hår, sin kropp. Den platta pannans spår av möda, axlarnas breda smidighet. Som en staty från sitt land. Och jag stod och betraktade.

Hur gick det till?

Jag minns inte. Jag mindes inte natten dan därpå och jag minns den inte nu. Jag bara såg att han fanns med hela sitt belgiska arv. Och det var som något etsat sig in för alltid.

Ja, och därpå gick han in i sovrummet. Hans händer skakade, men det märkte han inte.

Han var så rörande...så främmande.

Han sträckte fram sin darrande hand mot sängöverkastet och drog ner det mot fotändan.

Därpå kom han, lyfte mig och baaaaaaar mig över tröskeln.

Han strök sin nästipp mot min och hans andedräkt var varm. Ja, nästan het. När jag kände lakanen mot kroppen buffade han upp kudden som om han lagt mig på ett moln.

Jag blev yr och... Där upphör mitt minne.

Jag mindes inte natten dan därpå och jag minns den inte nu.

Men, det var då hon kom till.

Ja, Simone, som sover så gott.

(Går och hämtar sin kofta)

Den här hade han lika ofta som jag.

Jag fryser! Guuuud, vad jag fryser.

(Som slagen av blixten) Jag undrar hur lång tid...hur många år?

Kommer jag att vara borta en hel livs..? Hur ska hon då klara sig? Nä, det måste finnas nån...

(Samlar sig) Som sagt, dagen kom. Då vi skulle prata om det. Han hade varit ute för en gångs skull...var försenad. Flera timmar till och med. När han kom tillbaka hörde jag ljud från garaget. En skärande ton och höga brakanden. Det lät som han slog sönder nånting eller möblerade om. Ja, inte vet jag. Men jag visste att...nu är det dags. Nu skulle vi prata. Det blev tyst... Jag visste att... Om några sekunder står han framför mig. I köksdörren och vill mig något. Och det gjorde han, med yxan i handen.

Veden är slut, sa han.

Han var ilsken, det riktigt osade om honom. Och han stank. Och jag sa att det kommer mer...till kvällen. Och att han måste sätta sig. Jag sa att jag hade något viktigt att säga...att fråga... Sedan gick allt mycket fort. Min dotter kom in...precis när yxan svajade...i hans lyfta händer. Hans raseri var totalt.

Min dotter var blixtsnabb!

Plötsligt föll yxan i mina händer, min make stod och svajade efter slaget och jag skrek. Jag gav ur mig ett sånt vrål att min dotter sprang runt och rakt i famnen på min man, vände på en femöring och sprang ut. Hon försvann.

Slå ihjäl mig då, röt han.

Och jag högg och högg och vrålade och högg.

Jag klöv hans huvu... Jag klöv flera delar... Sedan... Ja, sedan grävde jag ner...på olika ställen. Borta...där...i skogen. Jag eldade upp lite också...foten... Men nu har det gått en tid.

Nä, jag har ju... Dom kommer snart, jag har ju ringt.

Kanske kan dom förstå?

(Viskar) Dom kanske kan förstå... Han hade ju så ont. En så förskräcklig smärta. Jag undrade ofta hur han kunde stå ut. Hans söndervärkta rygg som hindrade honom från allt. Han kunde ju inte arbeta. Det var därför vi skaffade oss vårt lilla kafe´. Så han fick sitta still och slippa...

Han kunde inte ens...

Vet ni vad han kallade mig?

Ja, ja, just precis det! Dassrullen! Grov och hånfull var han när han sa det.

Han kunde inte ens... Ja, vissa rörelser var svåra för honom. Ja, ni vet...att utföra sina behov gick nog bra, men det där andra. Att torka rent där bak, det gick inte. Så det där vrålet hördes punktligt varje morgon. Han väckte till och med grannfrun. Simone fnissade och tyckte att det var roligt. Hon såg ju aldrig...visste inte hur han...

Ja, jag har sagt till henne att hon ska glömma allt. Jag har varit tillräckligt hård för att...

Ja, för att hon ska göra det.

Det var en olycka som hände. Det där i köket efter att hon rusat ut. Pappa är borta och vilar. Jag pekade på lövträden en gång, försökte skämta och sa att han fanns där. Men sen bestämde jag mig. Det är bättre att han har åkt utomlands och gått och kärat ner sig.

Det är därför han har varit borta så här länge.

Vi säger till dom som frågar att han har rest bort. Och om dom trugar så berättar jag i förtroende att han förälskat sig. Att han flyttat och att jag är rädd att jag aldrig får se honom igen.

Ja, Simone är riktigt orolig, men det är svårt för henne att inte tro på mig. Hon följer mig envist med blicken vad jag än gör.

Ibland smeker jag henne över kinden. Då försvinner hon kvickt in på sitt rum. En kväll alldeles innan olyckan kom jag på henne med en lek som... Ja, den fick mig att rysa ända upp i hårfästet.

Ja, jag kan inte mer än gissa var hon fått korten ifrån.

Eller är det så barn leker nuförtiden?

Hon hade en kortlek, med så oanständiga bilder att jag inte ville ta i den en gång. Ut genom sovrumsfönstret åkte den. Och det illa kvickt. Ja, jag kan inte... Hon satt mitt på golvet. Onaturligt stilla... Och la korten ett efter ett i en cirkel runt sig själv. Hon var i ett transtillstånd. Jag fick ingen kontakt, så... Jag blev så rädd att jag gav henne en hurril. Hon ryckte till och grät sen stilla och länge. Ja och i den stunden kände jag att det fick vara nog. Min makes tyranniska

läggning fick inte styra oss längre. Han fick inte förstöra mer.

Hon var så rädd för honom, jag vet det. Och jag kunde inte...

(Hämtar kappa och väska)

Vi hjälptes åt med köket sen.

Min älskade Simone strålade av glädje när hon valde färgnyanserna. Hon slipade och spacklade så svetten lackade. Jag grundmålade och så rollade hon alltihop. Nu skiner det som en gräddost. Och allt som vi skämtade om. Ja, det känns så fort vi kliver in här.

Dan därpå öppnade vi fönstren på vid gavel. Tog fram skurborste och trasor och städade. Från tidiga morgonen till sena kvällen höll vi på. Vi röjde till och med uppe på vinden.

En sån befrielse har jag inte känt på åratal.

(Plockar ner necessä´ren)

Nu hör jag att den kommer...

Det är min väninna! Då går jag och möter... Hon ska få nycklarna så väntar vi där...

(Försvinner)